Tänker nu försöka förklara den (med undantag för två ganska forcerade inlägg) långa tystnaden här på bloggen. Känner på mig att detta kommer att bli ett ganska långt, känslofyllt och väldigt utlämnande inlägg, men känner att jag måste få skriva av mig lite då detta är sätt att bearbeta mina tankar och känslor som jag kommit fram till känns bra för mig. Har kommit fram till att jag mest skrivit för min egen skull, men delar gärna med mig om du orkar och vill läsa.
28:e mars – Dagen då jag skrev mitt senaste inspirerade inlägg här, och det är inte brist på saker att skriva om som gjort att det varit näst intill stiltje här sedan dess, tvärtom skulle jag kunnat fylla hela min disk-kvot med de tankar som rört sig i mitt huvud. Men jag har valt att behålla dem för mig själv tills nu.
Söndagen den 29:e mars tillbringade jag på tjörn med min mor, och kom hem på söndags eftermiddagen till vad som fram till nyss varit den värsta dagen i mitt liv.
29:e mars – söndagen jag kom hem pigg och glad efter lite frisk tjörnluft, oanandes om att hela livet strax skulle vändas uppochner.
Det var då bomben smällde av, du tvivlade, du älskade mig, men var inte kär i mig längre, du var nyfiken på hur det var att bo själv, vi pratade för lite, förhållandet utvecklades inte och vi hade blivit mer av vänner än ett par. Du pratade om att flytta i sär på prov någon eller några månader.
Hela min världsbild rasade samman och jag hamnade i nån form av chock. Vi pratade lite och grät ganska mycket, sen åkte du hem till dina föräldrar för att ge mig lite tid att tänka, tänkte inte så rationellt då, och det blev inte mycket sömn den natten. Mitt huvud kändes som en centrifug där alla tankar bara snurrade runt runt.
De följande dagarna var de värsta jag varit med om, men när chocken började lägga sig lärde jag känna helt nya sidor av mig själv, som jag tidigare inte låtit komma fram. Vi träffades ett antal gånger och pratade och promenerade och så. Du sa att du i princip hade tänkt lämna mig, men överaskades av den nya dimension av mig som du såg, som jag tidigare inte fått nån stimulans att utveckla.
Vi skrev listor och post-it lappar och pratade på ett konstruktivt sätt som vi inte gjort tidigare. Det kändes som att vi gjorde framsteg dag för dag och efter ett tag så flyttade du tillbaka igen och lovade att ge förhållandet en ärlig chans under sommaren och hösten, inga förhastade beslut skulle fattas.
Mitt i alltihopa skulle jag få mer ansvar på jobbet, vilket tog tog en hel del energi, men jag ville inte missa denna chansen att komma vidare i min jobbsituation. Detta ledde till att jag inte kunde lägga all energi på att utveckla förhållandet, men jag tyckte ändå att vi sakta men säkert utvecklades i rätt riktining.
Jag föreslog flera gånger att vi skulle gå i parterapi, men det var du inte intresserad av.
Nånstans i denna vevan kom du fram till att du höll på att totalt bränna ut dig, och detta tog en hel del av både din och min energi och gjorde att jag pausade relationsreparationen tills du mådde bättre.
Vet inte riktigt vart tiden tog vägen sen, men helt plötsligt var det dags att åka på den semester till valencia som vi båda sett fram emot så mycket.
Det var en jättetrevlig semester men med lite för mycket sena nätter och för lite avkoppling, men när jag tänker tillbaka på den så känns det lite som att du
försökte distansiera dig från mig.
Dagen efter att vi kom hem så jobbade jag och du var iväg på möhippa halva dan, jag skulle egentligen varit på grillfest med jobbet på kvällen, men den blev inställd på grund av för dåligt intresse.
13:e juni – Dagen då en del av mig dog =(
När du kom hem från möhippan på eftermiddagen sa du med darrig röst att vi behöver prata. Utan direkta omskrivningar sa du att du ville göra slut, att du inte hade de rätta känslorna för mig, att jag kändes mer som en bror eller en mycket nära vän. Att vi skulle kunna fortsätta att umgås, resa och göra saker, men som goda vänner. Chockkänslorna infann sig igen. Vad hände med att jobba på saker och ting, att ge det hela en chans? Vet inte rikigt vad vi pratade om, var i total chock. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till eller säga, det slutade med att vi försökte äta lite, typ 2 tuggor, och kolla på film som nån slags metod att fly verkligheten och skjuta obehagligheterna framför oss. Två glas vin och en och en halv harry potterfilm senare somnade jag på soffan, för att vakna och försöka somna om i sängen nån timma senare.
14:e juni – Söndagsförmiddagen kan enklast beskrivas med orden mörker och kaos. Jag kände mig helt matt, förstörd, tom, orkes och motivationslös. Vi pratade inte så mycket, orkade inte. låg och solade på gården en stund och försökte skratta, men det kändes inte äkta. Jag skrev ner lite av mina tankar i ett kort brev. Jag funderade och funderade men kunde inte förstå detta till synes hastiga beslut. Jag fick helt enkelt inte situationen att gå ihop. Du beslutade att låna din systers lägenhet några dagar för att ge mig lite andrum och tid att tänka. Jag skulle jobba på kvällen och funderade flera gånger på att ringa och säga att jag inte orkade, men samlade mig till slut tillräckligt för att orka. Det blev en jobbig kväll med ganska lite att göra för att förtränga alla tankar, och istället en hel del grubblande, det kändes som att det saknades en viktig pusselbit. Hade tänkt ta bussen till centralen och sen en promenad hem för att få lite tid för att tänka i lugn och ro, men min snälla mor insisterade på att köra hem mig, försökte hålla fasaden uppe, kände mig inte redo att prata med någon då. Jag är nog inte typen som pratar om problem, föredrar att lösa dem. Detta är dock mitt sätt att förmedla mina tankar och känslor till omvärlden.
Tycker att det känns jättejobbigt att gå och lägga mig en tom kall säng, så jag la mig på soffan och kollade lite på film och flydde från verkligheten tills jag var så matt att jag stupade.
15:e juni – Lite mer att göra på jobbet igår vilket fick dagen att gå rätt fort, men var totalt oengagerad i det jag gjorde, lät mest dagen passera, hade lite sms-kontakt under dagen och vi beslutade att träffas på tis kväll en snabbis.
Hade beslutat mig mot slutet av semestern att börja träna igen denna veckan och lyckades komma iväg på första bodypump-passet på två månader. Fördrev sen kvällen på soffan med att försöka fly verkligheten igen, slumrade till nån timma, vaknade klockan tre och försökte gå och lägga mig, men kunde inte somna om, har sovit ytterst lite och känner mig som ett ännu större vrak idag.
16:e juni – Min lediga dag denna veckan. Tomheten, ensamheten och tystnaden regerade hela morgonen och förmiddagen. Hade tvätttid 12-14 och tiden fram till dess gick jättelångsamt, har bara väntat på att få träffa dig för att förhoppningsvis få lite förståelse för att kunna ha något att bearbeta, och ev så småniongom kunna gå vidare, fast det just nu känns väldigt mörkt. Känner ingen som helst ilska eller aggression, bara en enorm tomhet och oförståelse och en känsla av du svikit mig och det löfte du gav om att ge oss en chans. Du har sagt att du gärna vill fortsätta vara en mycket nära vän/syskon till mig, och rent spontant känns det bättre än inget, men mina känslor åker för mycket berg och dalbana just nu för att kunna fatta några beslut för framtiden, jag tror att framtiden får utvisa vilken typ av relation vi kommer att ha, men du ska veta att jag tycker att är världens underbaraste människa, en riktig glädjespridare som nästan alltid glad och full av energi, men nu ändå funnit balansen mellan arbetsliv och privatliv. Jag kan hålla med om att våran relation kan liknas lite vid en syskonrelation, men med en djupare förståelse för varandra, och en stor del ömhet och närhet. Är dock helt övertygad om att vi med rätt verktyg hade kunnat växa till något jättestort och fint.
Har tagit en liten promenad och ätit en glass i solen för att komma ut ur lägenheten lite, och sen lagat mat till mig själv och mina lunchlådor.
Ska snart iväg och träffa dig nu, vet inte vad jag kommer att få höra eller om jag egentligen vill höra. Ska vara förväntansfull, rädd eller bara ledsen.
Fram till denna punkten har jag suttit och skrivit på detta inlägg i etapper under hela dagen. Hoppas att jag orkar skriva vidare i kväll när jag kommer tillbaka.
16:e juni del 2
Nu har vi träffats och tagit en liten promenad på stan och pratat vidare lite, eller ja, jag har mest lyssnat. Det mesta du sagt låter rätt ok, och det var väl inga direkt nyheter som kom upp under kvällen. Jag kan inte direkt säga att jag förstår, men jag har däremot fått lite förståelse.
Börjar iaf förstå att jag måste acceptera min situation för att kunna gå vidare, och det känns som att jag iaf e på rätt väg nu, jag har förstått att det är över, utan chans till benådningar. Hoppas verkligen att du inte fattat ett förhastat beslut. Kommer nog iaf att kunna sova lite bättre inatt, även om det fortfarande är väldigt tyst och ödsligt här.
24:e Juni
En dryg vecka har nu gått sedan marken försvann under mina fötter. Ensamheten käns inte riktigt lika läskig längre. Separationen är nu officiell, jag har firat midsommar “själv” för första gången på länge, kändes tomt, men jag försökte hålla humöret uppe. Allt känns fortfarande ganska overkligt.
Vi har pratat vidare lite om framtiden, du har fått en lägenhet i lunden, och ska börja flytta dit grejer i början på nästa vecka, känns som att det kan bli lite jobbigt. Har beslutat att jag måste göra om här lite sen för att få lite förnyelse i vardagen och för att det inte ska kännas som “våran” lägenhet längre. Började redan i söndags med att åka till mediamarkt och tröst-shopa en 40″ tv =)
Jag har nu förstått att jag måste acceptera mitt läge och börja blicka framåt, men det är lättare sagt än gjort. Mår ändå efter omständigheterna bra, sover, tränar, försöker umgås med folk. Tycker dock att det är fruktansvärt tråkigt och oinspirerande att laga mat till sig själv, så på den fronten har det slarvats lite, idag blev det t.ex. en halv bytta ben & jerrys och en halv cloetta sportlunch till middag, bra jobbat Björn!
Fortfarande vaken? Tack för att du orkat läsa ända hit.
Detta får nog bli allt för idag, men förhoppningsvis ska jag försöka hålla blogen lite mer uppdaterad nu framöver. Lovar dock att det inte blir några fler såna här långa inlägg.
Till sist vill jag bara säga ett stort TACK till alla vänner som stöttat mig! Jag behöver inga långa terapisessioner, det räcker med ett sms, en kram eller bara att veta att ni finns där, Ni betyder jättemycket!
Har tvekat lite om jag skulle publicera detta inlägget, men nu har jag beslutat mig för att göra det.
Ta hand om er och varandra!
Kram B